Vi går inte på någon begravning

 
Vi går inte på någon begravning
men vi säger ändå adjö
 
Före och efter
smyger vi in 
Gör dig i ordnig
och lägger dig till rätta 
med händerna synliga
att nu har de kommit i hamn
 
Sedan blåser vi ut ljuset
och sätter bandet runt din hand
Berättar hur många år på jorden
du har funnits
och vad du har för namn
 
Vi går inte på någon begravning
men vi har ändå knytit ett band
utan ord har vi skrivit
Tack för förtroendet
att gå sista biten med dig fram
 

Visst visste jag att det var livet

Alla dessa dagar
som kom och gick
 
 
visst visste jag att det var livet.
 
Alla dessa färger
 
 
som kom upp och försvann
visst visste jag att förvandlinge var tiden.
 
 
 
Alla dessa färger som färgade tiden
 
 
kanske det var det 
som gav meningen med livet.
 
 
 
Men vad visste jag om livet
innan jag fick uppleva hela 
palettens färger från livsarkivet.

Stalkar Elitstyrkans hemlighet

 
Jag tittar på Elitstyrkans hemligheter
 
 
och tänker att jag vill bli som dem.
Stark psykisk,och fysik med mod och en förmåga till att samarbeta.
 
 
Startar att träna mitt mod
eftersom det är där en stor svaghet sitter.
Blir till att börja med att hoppa i vattnat från mindre hög höjd.
Ser mig själv som någon på väg till att vara
snygg, smal och smidig
när jag väl vågar hoppa i.
Jag menar stor, stark och modig.
Men när jag sedan får se mig på foto ser jag något annat,
än någon som har målet att passar in i elitstyrkan.
 
 
Ja ni ser tyvärr rätt.
Det ÄR Muminmamman som hoppar.
Hur kunde det gå till?
 
I Tarkowskis film stalker
finns ett magiskt rum där den som kommer in dit får sin innersta önskan tillfredställd/uppfylld.
Problemet är bara att det inte är den medvetna önskan utan den innersta viljan som rummet rättar sig efter.
Det berättas om en figur i filmen som kommer in i rummet för att rädda sin bror från döden,
men brodern dör och i stället blir mannen ofantligt rik. I förtvivlan i den upptäckt han gjort om sig själv tar han livet av sig.
Rummet i Stalker avslöjar vad vi i verkligheten eftersträvar efter,
inte vad vi säger att vi önskar.
 Så jag får väl erkänna:
Jag vill vara som Muminmamman.
 
 
FOTNOT: Faktatexten är taget från radioprogrammet Allvarligt talat av
Horace Engdahl.
Programmet inspirerade mig också till texten.
 

När hjärtat slutar slå

 

Vad gör vi om ditt hjärta slutar slå?

 

 

 

Ja, då är jag väl död då

och då vill jag inte att någon bankar på

Är jag död så är jag död

och då vill jag inte att hjärtat börjar slå

 

Vad gör vi om ditt hjärta slutar slå?

 

Då vill jag leva ändå,

vill att ni börjar banka på

tills jag öppnar mitt förmak

och säger igen: Stig på

 

 

Enligt Sveriges jämställda lag

har alla rätt till ett hjärta som kan slå,

spelar ingen roll om jag är 

26 eller 92

 

 

 

Så ring 112

annars kan du bli anmäld

 för att du avvikit 

från rutinen.

Att som rutin låta alla hjärtan åter slå,

trots att döden tillhör livet

även de som fyllt 80+ och 92

 

 

 

Men livet går inte på ett enkelsidigt spår

där du kan välja själv 

vart du ska stiga av och på

 

 

 

Så vad gör vi när hjärtat slutar slå?

Får vi ta din hand  

utan att behöva banka på?

Ett hjärta som valt att sluta slå

och bara stängt om kammaren 

och sakta gått ifrån.

 
 
 

Nedskjuten och kraschad

 
 

 

Ibland väljer hjärnan att släcka ned.

Ser ut som om hårddisken har kraschat. 

Pinsamt att erkänna att typen för märket JAG,

var ingenting att ha.

 

 

 

Bäst att vara tyst,

för ingen vill väl marknadsföra ett märke som var ett dåligt val.

Samma känsla för alla företag 

oavsett om det är Mac Book, Deel eller en JAAS.

 

 

 

 

Nedskjuten och kraschad

av sina egna omedvetna krav,

 

 

 

som gjorde att jag alltid levererade 

samtidigt som jag sa till mig själv:

Hur svårt kan det va´?

 

 

 

Frågan kommer också:

Har jag fått ett måndagsexemplar 

av vad som är typen av mitt jag?

 

 
  
 
Medan tankarna går

hur man ska göra med en hårddisk som inte levererar

så är det bara att se om tiden läker alla sår

 eftersom skadade delar inte går att transplantera.

 

 
 

Jag har inte lyssnat på mina hjärna,

bara stängt av

sparkat och trampat på den 

när jag var frustrerad över

att den inte alltid ville som jag.

 
 

 

Nu är den kraschad och jag undrar om jag kan säga förlåt.

Jag menade inte att göra dig illa,

när jag blåste på lågan för att elden var låg.

Utbränt minne

är vad som är kvar.

Kanske rätt åt mig,

jag som trodde att jag var ett unikt exemplar.

 

 

 

Medan jag sörjer mitt förlorade jag,

kommer saker tillbaka som exempelvis blommor 

på varje pelargonexemplar.

 

 
 
 
 
 Ser sedan plötsligt att händernas minne kan leverera,

att det finns ganska mycket kvar.

Kan sticka, baka, brodera, skriva mm

 

Har tydligen haft en hemlig back up,

omedvetet gömd 

i fall hjärnan skulle haverera.

 

Tack vare händerna så kan jag fortfarande leverera

en varm hand som förstår sin omvärld allt mera.

 

 

Allting faller blad för blad

 
 
Allting faller
blad för blad
Går inte att förklara 
med varför, hur och vad
Plötsligt är tiden mer än en fråga
och varje svar man kan hitta 
blir en gåva
 
 
Allting faller
blad för blad
Går att förenkla
med att utesluta frågor
som ger obehagliga svar
Plötsligt är livet mer än en gåva
och frågan kan vara svaret 
bara man kan våga
 
 
 Allting faller
blad för blad
 Går inte att försvara
med därför, var och har 
För ingenting är givet
trots frågor som varför blev det jag?
Plötsligt får man se sig själv bli buren
när man inte själv var den som bar
 
 
 
Allting faller
blad för blad
 Går att förklara 
med hjälp av en matematikers svar
Livet kan ses som en vanlig ekvation
där man själv måste hitta lösningen
på rätt x och y kombination
 
 
Allting faller
blad för blad
innan allting växer
 gör dig fri och glad
 
 

Deppig läsning om depression

 

 Alltid förföljd av stenåldersmänniskan

och kanske det även inkluderar frågan:

Varför?

Varför får vi människor depressioner i ett sammanhang där vi har det bra?

 

 

Brist på ämnet Serotonin,

ja visst

men varför?

 

 

Rangteorin är en teori om hur evolutionen fått depression hos människor att uppstå. Enligt denna teori gynnar depression spridningen av vissa gener. Det är en anpassning till att man förlorat sin sociala status och samtidigt även tron på att kunna återvinna den. En besegrad individ har en strategi som misslyckats och behöver anpassa sitt beteende för att öka sina chanser att överleva. Det naturliga urvalet har tagit fram depression som ett sätt att få oss att acceptera en underordnad roll. Vinsten av en depression är att förhindra att en förlorare förlorar ännu mera i en konflikt.

När en individ håller på att förlora en social konflikt så startar ett beteendeprogram som får individen att sluta tävla och sänka sina ambitioner. Denna process är ofrivillig och resulterar i energiförlust, nedstämdhet, sömnstörningar, dålig aptit, och förlust av självförtroende, vilket är typiska symptom vid depression. De yttre symtomen på depression (ansiktsuttryck, ihållande gråt, etc.) signalerar till andra att förloraren inte duger i konkurrensen, och det avskräcker också andra från att försöka återställa förlorarens sociala status.

 

 

Att acceptera en lägre status hade en viktig funktion i ett stenålderssamhälle: det ökar överlevnadschanserna för den enskilde individen (egentligen dennes gener) genom att ge skydd mot fientliga stammar, behålla tillgång till mat och till gemenskap. Att anpassa sig till en lägre rang ger två fördelar: dels ser depressionen till att förloraren verkligen ger upp och inte försöker göra en "comeback", dels blir vinnaren försäkrad om att förloraren verkligen har gett upp, så att konflikten upphör utan ytterligare våld mot förloraren. Den sociala ordningen blir då återställd.[39]

  1. ^ Evolutionary Psychiatry: A New Beginning. 2000. ISBN 0-415-21978-7
  2. Från sidan: http://sv.wikipedia.org/wiki/Serotonin

 

 
 
 
 Men misströsta inte kära människa.
Det finns andra sammanhang där du kan få vara den du är utan att bli en förlorare
och vill du inte byta miljö 
så kan du både "dopa dig" med lite Serotonin
och träna för rond två.
Den andra ronden som du har alla möjligheter att vinna
med eller utan knock out.

En tråd som följer på vår väg

 
Det går en tråd genom historiens väg,
en tråd som följer på vår väg,
en tråd som binder och som säger: Du är en häxa!
 
Det spelar ingen roll vad vi gjort
ni förföljer oss som ni alltid har gjort
och skriker orden: Du är en häxa!
 
 
Det finns ett stup i Finspångs skog
ett stup som vittnar om sju mord
ett stup som kallas Trollkäringröset
 
 
 
Vi kastades ned från det stup
som vette mot elden där det skulle ta slut
och i elden brann våra insmorda kroppar
 
 
Men vad har vi gjort? Vad har vi gjort?
Vad har vi gjort?
När ni skriker orden: Du är en häxa!
 
 
Vi är Elin och Kerstin från Näs
Ingrid från Gållbo
Ingrid från Vånga
Kirstin från Trådbrunna 
Ingrid från Ribbestorp
och Margareta från Eketorp
 
 
Men vad har vi gjort? Vad har vi gjort?
Vad har vi gjort?
Vad har ni gjort med Lusse från Mullsäter?
 
 
Vi föddes en gång för länge sen
men fortfarande lever vi om och om igen
Vi jagas och kallas horor och häxor.
Horor och häxor!
 
 
Ni bränner oss med era ord
och vi frågar oss fortfarande: Vad har vi gjort?
Vad har vi gjort för att kallas horor och häxor?
 
 
Vad har vi gjort? Vad har vi gjort? Vad har vi gjort?
När ni skriker orden:
Horor och häxor!
 
Det går en tråd genom historiens väg,
en tråd som följer på vår väg,
en tråd som binder och som säger: Du är en häxa!
 
 
 
Bilderna är tagna på väg upp och på väg ned från Ombergs hjässa.
Texten har fått musik av Lena Schörling
och är under bearbetning.

Sönderknarkad

 
Sönderknarkad
efter överdos i massor
av många hårda ord
 
Rädd att åka dit igen
 
Ger hjärtklappning och kroppen förberedd på flykt
 
Skyr omedvetet bort
ord mot ord
medan hjärtat dunkar:
Vill bara bort
 
 Måste ändå våga vara kvar
Spela död
säger hjärtat som bara slår och slår och slår mig
 
 

Vem ska jag vara Nelson Mandela?

 
 
Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till.
Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss, vem ska jag vara?
Lysande, fantastisk, tallangfull, underbar?
Frågan är egentligen, vem ska jag inte vara?
 
 
Du är ett Guds barn.
Att du låtsas vara liten tjänar inte världen.
Det finns ingenting upplyst i att gömma din storhet
för att andra människor inte ska känna sig osäkra.
Vi föds för att visa den gudomliga skönhet som finns inom oss.
Den finns inte bara i några av oss, utan i alla.
Och när vi låter vårt eget ljus stråla. ger vi omedvetet
andra människor tillåtelsen att göra detsamma.
När vi befrias från vår egen rädsla,
befriar vår närvaro automatiskt andra.
 
Nelson Mandela
vid instalationstalet 1994
i Johannesburg, Sydafrika
 

Växtvärk

 
Växten frågade sig:
Vad finns meningsfullheten i
att växten ska värka fram 
för att en människa ska lyckas slo rot,
kunna blomma ut oavsett i vilken jordmån
hon stoppas ned för att gro.
 
 
Vad finns meningsfullheten i
att vissa av oss får kärleksfull sol
och andra av oss måste växa trots hotande moln
Gör oss så olika rustade för väder,
en del av oss så spröda att vi går av vid första oväder.
Medan andra står stadigt kvar
och får en yta likt läder.
 
 
 
 
Vad finns meningsfullheten i
att oavsett oddsen för att lyckas blomma ut
så måste varje växtlighet kunna stå ut
kämpa för att nå upp med sina blad
över planket som hindrar dess fart.
 
 
Så säg...
Vad är meningsfullheten med att växten ska värka fram
om det inte har som uppgift att sätta stopp för tillväxten
av människans fart mot uppväxten.
 

Allt har sitt pris, allt som sägs men också det som aldrig blir sagt

 

Människor är olika.

 En del av oss tar det säkra före det osäkra och öppnar inte munnen.

Andra kan bara inte låta bli att göra det motsatta,

öppna munnen och säga sin mening.

 

En del människor följer regler och normer,

skrivna och oskrivna lagar.

Andra kan inte låta bli att hela tiden testa gränser.

Hur långt kan jag gå?

Kan inte acceptera,

kan inte se att allt har sitt pris

och det är kanske inte värt det jag får betala.

 

 
 
 

 Länder är olika.

En del länder har censur.

Vill visa att här visar vi inte för varandra våra tankar.

Andra länder vill drilla sina skolelever att tänka högt,

kunna argumentera och aldrig sitta tysta.

I det fria landet måste man bli påmind om att det finns censur även här, 

självcensur.

Man behöver inte säga allt man tänker,

även om man får

och även om man inte får

  tio års fängelse,

1000 piskrapp framför al-Jafali-moskén i Jeddah

och 2 miljoner kronor i böter

som Raif Badawi i Saud Arabien nu blivit dömd till.

 

 

 

Varför håller inte människor käften i diktaturländer?

Varför är de inte rädda om sig?

Varför?

Kan det vara så att det fria ordet

är människans själ,

gör vad den vill

oavsett konsekvenser.

 

 

Tänker inte att den hör ihop med en kropp

som inte kan flyga iväg utan därför får betala priset 

för allt som sägs

men faktiskt också det som muras in i tystnad och aldrig blir sagt.

 

 
 
 

Gärna personligt och därför privat

 
 
 
Gärna personlig men inte privat
är det många som säger sig vilja vara.
Jag också,
men det förefaller sig vara omöjligt.
Kanske av den enkla anledningen att det inte går att vara oprivat
när man skriver personligt.
Inser att det är helt okej
eftersom det motsatta är att skriva opersonligt
och det är det sist jag vill göra när jag skriver ett minnesord.
 
a
 
Men tidningen vill inte ta in mitt minnesord
på sin sida personligt eftersom det är skrivet i dikt.
Ses inte vara inom ramen för de regler som finns.
 
Tycker själv att en dikt inte kan platsa bättre någon annan stans,
än på en sida som just heter personligt.
 
 
Det gick en "gammal" odlingsman
och gnolade på Vikbolandsjorden
 
Han bar en potatiskorg i varsin hand
och trampade i jorden
Från trädgårdslandets början till åkerjordens slut
han hade till uppgift att få allt att blomma ut
 
Han gick från potatis-, gräs- och grönsakssort
till trädens egenskaper och arter
För att få äppelsort till äppelknopp
han stympade och han ympade
 
Han pusslade plattor och vejorna band
runt trinnor av gran vid trädgårdens rand
Eller så la han sten till en mur
för att hålla undan Bertils och alla andras djur
 
Han spridde gödsel och kunskap
till alla en och var
Kanske för att han visste 
att det är något som vi växer av
 
Det var ej sista dagens morgon då han fann
den lilla igelkotten fångad i fotbollsmålets nät
Så ångestfylld den måste då ha varit
innan den räddades av en stor och varsam hand
Det var odlingsmannen Hasse-man
 
Döden tänkte jag mig så
En stor och varsam hand
som tog den drabbade ur dess knutna band
likt den lilla igelkotten som Hasse släppte ut
bara för att lidandet skulle få sitt slut
 
Det gick en "gammal" odlingsman
och gnolade bland molnen
om olika potatissorter
som fortsatte att växa där på jorden
 
 
 Minnesordet inspirerad efter dikten: 
Det gick en gammal odalman...
av Bo Setterlind
 
Det gick en gammal odalman 
och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut
Han gick från soluppgång till soluppgång
Det var den sista dagens morgon
Jag stod med harens unge, när han kom
Hur ångerfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så
 
 
 
Foto: Emma Hansson

Lämnar dig aldrig ensam kvar, den existentiella ensamheten

Står där bredvid dig,
 
 
den existentiella ensamheten.
Du ser den inte.
Du känner den inte
när du far fram mellan olika klockslag och aktiviteter.
 
 
 
Men så plötsligt
känner du den där den står,
bredvid dig och i dig
omöjlig att ta sig ur dess tag.
Du känner dig ensam
och ensamheten har ett namn,
den existentiella ensamheten.
 
 
Den tillhör oss,
alla vi som är födda.
Skymtar fram och griper tag
när vi är som mest sårbara.
 Då vi drabbas av prövningar
som känns oövervinnliga,
just nu.
 
 
Ensam
när beskedet om svår sjukdom kommer.
 
Ensam
när jag inser att jag ska dö.
 
Ensam
trots att jag är omgiven av människor som bryr sig om mig.
 
 
 Ingen kan lyfta bort en annan människas existentiella ensamhet.
Bara knacka på
för att våga stiga in.
Ordlös närvaro ellar bara prat
om vardag eller livet,
som inte blev som jag har valt.
 
 
 
Vågar du sträcka ut handen mot den 
obehagliga ovälkomna existentiella ensamheten?
Killa den lite.
Bekräfta att du har sett den.
Känn den och säg:
Vad bra att du alltid är med mig,
du min ensamhet och följeslagare.
Omöjligt att vara helt ensam om du är hos mig och i mig.
Du som bär namnet den existentiella ensamheten,
den ensamheten som aldrig går ifrån mig.
 
 
Fakta från Peter Strang, läkare/professor/författare
Våga gå in på: www.peterstrang.se 
 
Att höra till : om ensamhet och gemenskap (inbunden) 

Min hand, hand i din hand

 Min hand, hand i din hand
 

 I min hand kan jag se

många år som började

långt bort från ett annat år

 

 Jag måste ha börjat med en liten öppen hand,

för att fånga ett finger som velat hjälpa mig fram

Min hand, hand i din hand

 

 

 

Tidigt fick jag lära mig att släppa taget

för att kunna lita på mig själv

och kunna hitta fram

Min hand, hand i din hand

 

Så på vägen fick jag plötsligt sällskap

Det var en liten hand,

Min hand, hand i din hand

Jag var förälder du var mitt barn

vi var tillsammans på samma väg

men vid ett skär släppte du taget

 

Åh mitt nu nästan vuxna barn

att trots du är 17 kan jag känna

din hand i min hand

då du var fem och i livet sprang fram

Min hand, hand i din hand

Kan jag inte få fortsätta

hålla din hand?

 

Och hur du än växer och låter livet fara fram

kan jag alltid känna dina åldrar när du tar i min hand

Min hand, hand i din hand

 

Så blir jag 99 och ni mina barn, tar tag i min hand

och jag kan då känna då ni var 5, 17 och 25

och fortsatte springa i livet fram

 

Min hand, hand i din hand

jag vill fortsätta hålla din hand

 

Men här är ett skär och jag borde släppa taget

Åh, ta i min hand

trots att den är gammal

kan du känna alla mina åldrar

från det jag var liten och till nu,

då jag inte längre kan fara fram

 

Min hand, hand i din hand

Kan jag inte få fortsätta hålla din hand?

 

 
 

För med din hand, hand i min hand

vågar jag släppa taget

En sista gång,

när jag nu ska gå vidare på vägen fram

Men ändå vill jag att du fortfarande ska få känna

Min hand, hand i din hand

 

 
Minnesdikt till mormor 2012
 

HOPPas du gillar att bli träffad av mig

Min profilbild

Exsisto MammaMia

Jag: Mia 43 år
mamma: till fyra
arbetar: som sjuksköterska
bor: i östergötland
söker: De fyra dimensionera: Fysiska, Psykiska, Sociala och Andliga
hittar: dem här