Vi går inte på någon begravning
Vi går inte på någon begravning
men vi säger ändå adjö
Före och efter
smyger vi in
Gör dig i ordnig
och lägger dig till rätta
med händerna synliga
att nu har de kommit i hamn
Sedan blåser vi ut ljuset
och sätter bandet runt din hand
Berättar hur många år på jorden
du har funnits
och vad du har för namn
Vi går inte på någon begravning
men vi har ändå knytit ett band
utan ord har vi skrivit
Tack för förtroendet
att gå sista biten med dig fram
Visst visste jag att det var livet
Alla dessa dagar
som kom och gick
visst visste jag att det var livet.
Alla dessa färger
som kom upp och försvann
visst visste jag att förvandlinge var tiden.
Alla dessa färger som färgade tiden
kanske det var det
som gav meningen med livet.
Men vad visste jag om livet
innan jag fick uppleva hela
palettens färger från livsarkivet.
Stalkar Elitstyrkans hemlighet
Jag tittar på Elitstyrkans hemligheter
och tänker att jag vill bli som dem.
Stark psykisk,och fysik med mod och en förmåga till att samarbeta.
Startar att träna mitt mod
eftersom det är där en stor svaghet sitter.
Blir till att börja med att hoppa i vattnat från mindre hög höjd.
Ser mig själv som någon på väg till att vara
snygg, smal och smidig
när jag väl vågar hoppa i.
Jag menar stor, stark och modig.
Men när jag sedan får se mig på foto ser jag något annat,
än någon som har målet att passar in i elitstyrkan.
Ja ni ser tyvärr rätt.
Det ÄR Muminmamman som hoppar.
Hur kunde det gå till?
I Tarkowskis film stalker
finns ett magiskt rum där den som kommer in dit får sin innersta önskan tillfredställd/uppfylld.
Problemet är bara att det inte är den medvetna önskan utan den innersta viljan som rummet rättar sig efter.
Det berättas om en figur i filmen som kommer in i rummet för att rädda sin bror från döden,
men brodern dör och i stället blir mannen ofantligt rik. I förtvivlan i den upptäckt han gjort om sig själv tar han livet av sig.
Rummet i Stalker avslöjar vad vi i verkligheten eftersträvar efter,
inte vad vi säger att vi önskar.
Så jag får väl erkänna:
Jag vill vara som Muminmamman.
FOTNOT: Faktatexten är taget från radioprogrammet Allvarligt talat av
Horace Engdahl.
Programmet inspirerade mig också till texten.
När hjärtat slutar slå
Vad gör vi om ditt hjärta slutar slå?
Ja, då är jag väl död då
och då vill jag inte att någon bankar på
Är jag död så är jag död
och då vill jag inte att hjärtat börjar slå
Vad gör vi om ditt hjärta slutar slå?
Då vill jag leva ändå,
vill att ni börjar banka på
tills jag öppnar mitt förmak
och säger igen: Stig på
Enligt Sveriges jämställda lag
har alla rätt till ett hjärta som kan slå,
spelar ingen roll om jag är
26 eller 92
Så ring 112
annars kan du bli anmäld
för att du avvikit
från rutinen.
Att som rutin låta alla hjärtan åter slå,
trots att döden tillhör livet
även de som fyllt 80+ och 92
Men livet går inte på ett enkelsidigt spår
där du kan välja själv
vart du ska stiga av och på
Så vad gör vi när hjärtat slutar slå?
Får vi ta din hand
utan att behöva banka på?
Ett hjärta som valt att sluta slå
och bara stängt om kammaren
och sakta gått ifrån.
Nedskjuten och kraschad
Ibland väljer hjärnan att släcka ned.
Ser ut som om hårddisken har kraschat.
Pinsamt att erkänna att typen för märket JAG,
var ingenting att ha.
Bäst att vara tyst,
för ingen vill väl marknadsföra ett märke som var ett dåligt val.
Samma känsla för alla företag
oavsett om det är Mac Book, Deel eller en JAAS.
Nedskjuten och kraschad
av sina egna omedvetna krav,
som gjorde att jag alltid levererade
samtidigt som jag sa till mig själv:
Hur svårt kan det va´?
Frågan kommer också:
Har jag fått ett måndagsexemplar
av vad som är typen av mitt jag?
hur man ska göra med en hårddisk som inte levererar
så är det bara att se om tiden läker alla sår
eftersom skadade delar inte går att transplantera.
Jag har inte lyssnat på mina hjärna,
bara stängt av
sparkat och trampat på den
när jag var frustrerad över
att den inte alltid ville som jag.
Nu är den kraschad och jag undrar om jag kan säga förlåt.
Jag menade inte att göra dig illa,
när jag blåste på lågan för att elden var låg.
Utbränt minne
är vad som är kvar.
Kanske rätt åt mig,
jag som trodde att jag var ett unikt exemplar.
Medan jag sörjer mitt förlorade jag,
kommer saker tillbaka som exempelvis blommor
på varje pelargonexemplar.
Ser sedan plötsligt att händernas minne kan leverera,
att det finns ganska mycket kvar.
Kan sticka, baka, brodera, skriva mm
Har tydligen haft en hemlig back up,
omedvetet gömd
i fall hjärnan skulle haverera.
Tack vare händerna så kan jag fortfarande leverera
en varm hand som förstår sin omvärld allt mera.
Allting faller blad för blad
Allting faller
blad för blad
Går inte att förklara
med varför, hur och vad
Plötsligt är tiden mer än en fråga
och varje svar man kan hitta
blir en gåva
Allting faller
blad för blad
Går att förenkla
med att utesluta frågor
som ger obehagliga svar
Plötsligt är livet mer än en gåva
och frågan kan vara svaret
bara man kan våga
Allting faller
blad för blad
Går inte att försvara
med därför, var och har
För ingenting är givet
trots frågor som varför blev det jag?
Plötsligt får man se sig själv bli buren
när man inte själv var den som bar
Allting faller
blad för blad
Går att förklara
med hjälp av en matematikers svar
Livet kan ses som en vanlig ekvation
där man själv måste hitta lösningen
på rätt x och y kombination
Allting faller
blad för blad
innan allting växer
gör dig fri och glad
Deppig läsning om depression
Alltid förföljd av stenåldersmänniskan
och kanske det även inkluderar frågan:
Varför?
Varför får vi människor depressioner i ett sammanhang där vi har det bra?
Brist på ämnet Serotonin,
ja visst
men varför?
Rangteorin är en teori om hur evolutionen fått depression hos människor att uppstå. Enligt denna teori gynnar depression spridningen av vissa gener. Det är en anpassning till att man förlorat sin sociala status och samtidigt även tron på att kunna återvinna den. En besegrad individ har en strategi som misslyckats och behöver anpassa sitt beteende för att öka sina chanser att överleva. Det naturliga urvalet har tagit fram depression som ett sätt att få oss att acceptera en underordnad roll. Vinsten av en depression är att förhindra att en förlorare förlorar ännu mera i en konflikt.
När en individ håller på att förlora en social konflikt så startar ett beteendeprogram som får individen att sluta tävla och sänka sina ambitioner. Denna process är ofrivillig och resulterar i energiförlust, nedstämdhet, sömnstörningar, dålig aptit, och förlust av självförtroende, vilket är typiska symptom vid depression. De yttre symtomen på depression (ansiktsuttryck, ihållande gråt, etc.) signalerar till andra att förloraren inte duger i konkurrensen, och det avskräcker också andra från att försöka återställa förlorarens sociala status.
Att acceptera en lägre status hade en viktig funktion i ett stenålderssamhälle: det ökar överlevnadschanserna för den enskilde individen (egentligen dennes gener) genom att ge skydd mot fientliga stammar, behålla tillgång till mat och till gemenskap. Att anpassa sig till en lägre rang ger två fördelar: dels ser depressionen till att förloraren verkligen ger upp och inte försöker göra en "comeback", dels blir vinnaren försäkrad om att förloraren verkligen har gett upp, så att konflikten upphör utan ytterligare våld mot förloraren. Den sociala ordningen blir då återställd.[39]
- ^ Evolutionary Psychiatry: A New Beginning. 2000. ISBN 0-415-21978-7
- Från sidan: http://sv.wikipedia.org/wiki/Serotonin
Men misströsta inte kära människa.
Det finns andra sammanhang där du kan få vara den du är utan att bli en förlorare
och vill du inte byta miljö
så kan du både "dopa dig" med lite Serotonin
och träna för rond två.
Den andra ronden som du har alla möjligheter att vinna
med eller utan knock out.
En tråd som följer på vår väg
Det går en tråd genom historiens väg,
en tråd som följer på vår väg,
en tråd som binder och som säger: Du är en häxa!
Det spelar ingen roll vad vi gjort
ni förföljer oss som ni alltid har gjort
och skriker orden: Du är en häxa!
Det finns ett stup i Finspångs skog
ett stup som vittnar om sju mord
ett stup som kallas Trollkäringröset
Vi kastades ned från det stup
som vette mot elden där det skulle ta slut
och i elden brann våra insmorda kroppar
Men vad har vi gjort? Vad har vi gjort?
Vad har vi gjort?
När ni skriker orden: Du är en häxa!
Vi är Elin och Kerstin från Näs
Ingrid från Gållbo
Ingrid från Vånga
Kirstin från Trådbrunna
Ingrid från Ribbestorp
och Margareta från Eketorp
Men vad har vi gjort? Vad har vi gjort?
Vad har vi gjort?
Vad har ni gjort med Lusse från Mullsäter?
Vi föddes en gång för länge sen
men fortfarande lever vi om och om igen
Vi jagas och kallas horor och häxor.
Horor och häxor!
Ni bränner oss med era ord
och vi frågar oss fortfarande: Vad har vi gjort?
Vad har vi gjort för att kallas horor och häxor?
Vad har vi gjort? Vad har vi gjort? Vad har vi gjort?
När ni skriker orden:
Horor och häxor!
Det går en tråd genom historiens väg,
en tråd som följer på vår väg,
en tråd som binder och som säger: Du är en häxa!
Bilderna är tagna på väg upp och på väg ned från Ombergs hjässa.
Texten har fått musik av Lena Schörling
och är under bearbetning.
Sönderknarkad
Sönderknarkad
efter överdos i massor
av många hårda ord
Rädd att åka dit igen
Ger hjärtklappning och kroppen förberedd på flykt
Skyr omedvetet bort
ord mot ord
medan hjärtat dunkar:
Vill bara bort
Måste ändå våga vara kvar
Spela död
säger hjärtat som bara slår och slår och slår mig
Vem ska jag vara Nelson Mandela?
Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till.
Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss, vem ska jag vara?
Lysande, fantastisk, tallangfull, underbar?
Frågan är egentligen, vem ska jag inte vara?
Du är ett Guds barn.
Att du låtsas vara liten tjänar inte världen.
Det finns ingenting upplyst i att gömma din storhet
för att andra människor inte ska känna sig osäkra.
Vi föds för att visa den gudomliga skönhet som finns inom oss.
Den finns inte bara i några av oss, utan i alla.
Och när vi låter vårt eget ljus stråla. ger vi omedvetet
andra människor tillåtelsen att göra detsamma.
När vi befrias från vår egen rädsla,
befriar vår närvaro automatiskt andra.
Nelson Mandela
vid instalationstalet 1994
i Johannesburg, Sydafrika
Växtvärk
Växten frågade sig:
Vad finns meningsfullheten i
att växten ska värka fram
för att en människa ska lyckas slo rot,
kunna blomma ut oavsett i vilken jordmån
hon stoppas ned för att gro.
Vad finns meningsfullheten i
att vissa av oss får kärleksfull sol
och andra av oss måste växa trots hotande moln
Gör oss så olika rustade för väder,
en del av oss så spröda att vi går av vid första oväder.
Medan andra står stadigt kvar
och får en yta likt läder.
Vad finns meningsfullheten i
att oavsett oddsen för att lyckas blomma ut
så måste varje växtlighet kunna stå ut
kämpa för att nå upp med sina blad
över planket som hindrar dess fart.
Så säg...
Vad är meningsfullheten med att växten ska värka fram
om det inte har som uppgift att sätta stopp för tillväxten
av människans fart mot uppväxten.
Allt har sitt pris, allt som sägs men också det som aldrig blir sagt
Människor är olika.
En del av oss tar det säkra före det osäkra och öppnar inte munnen.
Andra kan bara inte låta bli att göra det motsatta,
öppna munnen och säga sin mening.
En del människor följer regler och normer,
skrivna och oskrivna lagar.
Andra kan inte låta bli att hela tiden testa gränser.
Hur långt kan jag gå?
Kan inte acceptera,
kan inte se att allt har sitt pris
och det är kanske inte värt det jag får betala.
Länder är olika.
En del länder har censur.
Vill visa att här visar vi inte för varandra våra tankar.
Andra länder vill drilla sina skolelever att tänka högt,
kunna argumentera och aldrig sitta tysta.
I det fria landet måste man bli påmind om att det finns censur även här,
självcensur.
Man behöver inte säga allt man tänker,
även om man får
och även om man inte får
tio års fängelse,
1000 piskrapp framför al-Jafali-moskén i Jeddah
och 2 miljoner kronor i böter
som Raif Badawi i Saud Arabien nu blivit dömd till.
Varför håller inte människor käften i diktaturländer?
Varför är de inte rädda om sig?
Varför?
Kan det vara så att det fria ordet
är människans själ,
gör vad den vill
oavsett konsekvenser.
Tänker inte att den hör ihop med en kropp
som inte kan flyga iväg utan därför får betala priset
för allt som sägs
men faktiskt också det som muras in i tystnad och aldrig blir sagt.
Gärna personligt och därför privat
Gärna personlig men inte privat
är det många som säger sig vilja vara.
Jag också,
men det förefaller sig vara omöjligt.
Kanske av den enkla anledningen att det inte går att vara oprivat
när man skriver personligt.
Inser att det är helt okej
eftersom det motsatta är att skriva opersonligt
och det är det sist jag vill göra när jag skriver ett minnesord.
a
Men tidningen vill inte ta in mitt minnesord
på sin sida personligt eftersom det är skrivet i dikt.
Ses inte vara inom ramen för de regler som finns.
Tycker själv att en dikt inte kan platsa bättre någon annan stans,
än på en sida som just heter personligt.
Det gick en "gammal" odlingsman
och gnolade på Vikbolandsjorden
Han bar en potatiskorg i varsin hand
och trampade i jorden
Från trädgårdslandets början till åkerjordens slut
han hade till uppgift att få allt att blomma ut
Han gick från potatis-, gräs- och grönsakssort
till trädens egenskaper och arter
För att få äppelsort till äppelknopp
han stympade och han ympade
Han pusslade plattor och vejorna band
runt trinnor av gran vid trädgårdens rand
Eller så la han sten till en mur
för att hålla undan Bertils och alla andras djur
Han spridde gödsel och kunskap
till alla en och var
Kanske för att han visste
att det är något som vi växer av
Det var ej sista dagens morgon då han fann
den lilla igelkotten fångad i fotbollsmålets nät
Så ångestfylld den måste då ha varit
innan den räddades av en stor och varsam hand
Det var odlingsmannen Hasse-man
Döden tänkte jag mig så
En stor och varsam hand
som tog den drabbade ur dess knutna band
likt den lilla igelkotten som Hasse släppte ut
bara för att lidandet skulle få sitt slut
Det gick en "gammal" odlingsman
och gnolade bland molnen
om olika potatissorter
som fortsatte att växa där på jorden
Minnesordet inspirerad efter dikten:
Det gick en gammal odalman...
av Bo Setterlind
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut
Han gick från soluppgång till soluppgång
Det var den sista dagens morgon
Jag stod med harens unge, när han kom
Hur ångerfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så
Lämnar dig aldrig ensam kvar, den existentiella ensamheten
Står där bredvid dig,
den existentiella ensamheten.
Du ser den inte.
Du känner den inte
när du far fram mellan olika klockslag och aktiviteter.
Men så plötsligt
känner du den där den står,
bredvid dig och i dig
omöjlig att ta sig ur dess tag.
Du känner dig ensam
och ensamheten har ett namn,
den existentiella ensamheten.
Den tillhör oss,
alla vi som är födda.
Skymtar fram och griper tag
när vi är som mest sårbara.
Då vi drabbas av prövningar
som känns oövervinnliga,
just nu.
när beskedet om svår sjukdom kommer.
Ensam
när jag inser att jag ska dö.
Ensam
trots att jag är omgiven av människor som bryr sig om mig.
Ingen kan lyfta bort en annan människas existentiella ensamhet.
Bara knacka på
för att våga stiga in.
Ordlös närvaro ellar bara prat
om vardag eller livet,
som inte blev som jag har valt.
Vågar du sträcka ut handen mot den
obehagliga ovälkomna existentiella ensamheten?
Killa den lite.
Bekräfta att du har sett den.
Känn den och säg:
Vad bra att du alltid är med mig,
du min ensamhet och följeslagare.
Omöjligt att vara helt ensam om du är hos mig och i mig.
Du som bär namnet den existentiella ensamheten,
den ensamheten som aldrig går ifrån mig.
Fakta från Peter Strang, läkare/professor/författare
Våga gå in på: www.peterstrang.se
Min hand, hand i din hand
Min hand, hand i din hand
I min hand kan jag se
många år som började
långt bort från ett annat år
Jag måste ha börjat med en liten öppen hand,
för att fånga ett finger som velat hjälpa mig fram
Min hand, hand i din hand
Tidigt fick jag lära mig att släppa taget
för att kunna lita på mig själv
och kunna hitta fram
Min hand, hand i din hand
Så på vägen fick jag plötsligt sällskap
Det var en liten hand,
Min hand, hand i din hand
Jag var förälder du var mitt barn
vi var tillsammans på samma väg
men vid ett skär släppte du taget
Åh mitt nu nästan vuxna barn
att trots du är 17 kan jag känna
din hand i min hand
då du var fem och i livet sprang fram
Min hand, hand i din hand
Kan jag inte få fortsätta
hålla din hand?
Och hur du än växer och låter livet fara fram
kan jag alltid känna dina åldrar när du tar i min hand
Min hand, hand i din hand
Så blir jag 99 och ni mina barn, tar tag i min hand
och jag kan då känna då ni var 5, 17 och 25
och fortsatte springa i livet fram
Min hand, hand i din hand
jag vill fortsätta hålla din hand
Men här är ett skär och jag borde släppa taget
Åh, ta i min hand
trots att den är gammal
kan du känna alla mina åldrar
från det jag var liten och till nu,
då jag inte längre kan fara fram
Min hand, hand i din hand
Kan jag inte få fortsätta hålla din hand?
För med din hand, hand i min hand
vågar jag släppa taget
En sista gång,
när jag nu ska gå vidare på vägen fram
Men ändå vill jag att du fortfarande ska få känna
Min hand, hand i din hand
Minnesdikt till mormor 2012