Gärna personligt och därför privat
Gärna personlig men inte privat
är det många som säger sig vilja vara.
Jag också,
men det förefaller sig vara omöjligt.
Kanske av den enkla anledningen att det inte går att vara oprivat
när man skriver personligt.
Inser att det är helt okej
eftersom det motsatta är att skriva opersonligt
och det är det sist jag vill göra när jag skriver ett minnesord.
a
Men tidningen vill inte ta in mitt minnesord
på sin sida personligt eftersom det är skrivet i dikt.
Ses inte vara inom ramen för de regler som finns.
Tycker själv att en dikt inte kan platsa bättre någon annan stans,
än på en sida som just heter personligt.
Det gick en "gammal" odlingsman
och gnolade på Vikbolandsjorden
Han bar en potatiskorg i varsin hand
och trampade i jorden
Från trädgårdslandets början till åkerjordens slut
han hade till uppgift att få allt att blomma ut
Han gick från potatis-, gräs- och grönsakssort
till trädens egenskaper och arter
För att få äppelsort till äppelknopp
han stympade och han ympade
Han pusslade plattor och vejorna band
runt trinnor av gran vid trädgårdens rand
Eller så la han sten till en mur
för att hålla undan Bertils och alla andras djur
Han spridde gödsel och kunskap
till alla en och var
Kanske för att han visste
att det är något som vi växer av
Det var ej sista dagens morgon då han fann
den lilla igelkotten fångad i fotbollsmålets nät
Så ångestfylld den måste då ha varit
innan den räddades av en stor och varsam hand
Det var odlingsmannen Hasse-man
Döden tänkte jag mig så
En stor och varsam hand
som tog den drabbade ur dess knutna band
likt den lilla igelkotten som Hasse släppte ut
bara för att lidandet skulle få sitt slut
Det gick en "gammal" odlingsman
och gnolade bland molnen
om olika potatissorter
som fortsatte att växa där på jorden
Minnesordet inspirerad efter dikten:
Det gick en gammal odalman...
av Bo Setterlind
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut
Han gick från soluppgång till soluppgång
Det var den sista dagens morgon
Jag stod med harens unge, när han kom
Hur ångerfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så
Foto: Emma Hansson
Lämnar dig aldrig ensam kvar, den existentiella ensamheten
Står där bredvid dig,
den existentiella ensamheten.
Du ser den inte.
Du känner den inte
när du far fram mellan olika klockslag och aktiviteter.
Men så plötsligt
känner du den där den står,
bredvid dig och i dig
omöjlig att ta sig ur dess tag.
Du känner dig ensam
och ensamheten har ett namn,
den existentiella ensamheten.
Den tillhör oss,
alla vi som är födda.
Skymtar fram och griper tag
när vi är som mest sårbara.
Då vi drabbas av prövningar
som känns oövervinnliga,
just nu.
när beskedet om svår sjukdom kommer.
Ensam
när jag inser att jag ska dö.
Ensam
trots att jag är omgiven av människor som bryr sig om mig.
Ingen kan lyfta bort en annan människas existentiella ensamhet.
Bara knacka på
för att våga stiga in.
Ordlös närvaro ellar bara prat
om vardag eller livet,
som inte blev som jag har valt.
Vågar du sträcka ut handen mot den
obehagliga ovälkomna existentiella ensamheten?
Killa den lite.
Bekräfta att du har sett den.
Känn den och säg:
Vad bra att du alltid är med mig,
du min ensamhet och följeslagare.
Omöjligt att vara helt ensam om du är hos mig och i mig.
Du som bär namnet den existentiella ensamheten,
den ensamheten som aldrig går ifrån mig.
Fakta från Peter Strang, läkare/professor/författare
Våga gå in på: www.peterstrang.se
