Sannolikheten i osannolikheten
Det finns en sannolikhet i osannolikheten att vi bedriver häxprocesser även i dag,
så som vi gjorde på 1600-talet.
Det är inte alls svårt att se parallellerna när man läser boken:
BARNLÄKARFALLET, en förnekad rättsskandal av Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter
Beskriver fallet hur det gick till när man bestämde sig för att häkta den läkare som hade ansvaret om den svårt sjuka Linnéa som sedan avled av sina skador.
Beskriver hur det svenska rättssystemet fungerar
när man ställer kunnig klok kvinna till svars för att ett litet barn dött på ett oklart sätt.
Beskriver hur man kan sprida falska rykten i media
för att folket ska ställa sig på åklagarens sida och förstå att det här är en barnamördare.
Boken skulle kunna heta Häxprocessen.
Skillnaden från då och nu är bara den att vi bränner inte kvinnor på bål längre,
men vi märker dem för livet, svartlistar dem trots sin oskuld
så att de aldrig mer kan komma tillbaka till sitt arbete eller stad.
Det skulle kunna beskrivas som osannolikt
men om du läser boken kommer också du inse
att sannolikheten är så stor att den kan betraktas som sann.
Sedan kan man fundera på hur stor sannolikheten i sin osannolikhet är,
att vi svenskar som lever i dag skulle kunna agera precis som de tyskar som arbetade i koncentrationsläger under andra världskriget.
Tyvärr visar det sig i sin osannolikhet sannolikt vara sant.
Även det kommer du att förstå om du läser boken.
Bakgrund 1: En flicka föds i v. 25. Vid födseln får flickan hjärtstillestånd och man gör återupplivningsförsök i över 10 minuter innan hjärtat börjar slå igen. Hon överlever. Under barnets levnadstid drabbas hon av många och svåra komplikationer till följd av sin förlossningsskada (lungkollapser, andningsuppehåll, syrebrist, lågt blodtryck, kramper, rubbningar i hjärtrytmen, infektion i hjärnvätskan, för mycket hjärnvätska, koagulationsstörningar mm). Hon opereras flera gånger och hon måste övervakas och vårdas nästan hela tiden på sjukhus. Hon överlever tack vare den medicinska kompetensen och de riktade resurserna mot/för neonatalvården som finns i Sverige år 2008. Flickan blir 3,5 månad och dör till följd av sina skador.
Bakgrund 2: En kvinna, narkos och intensivvårdsläkare med nästan 30 år i yrket. Är docent och har forskat i barnintensivvård samt undervisat i ämnet. Har arbetat i två krig, varit inom sjöräddningen som marin dykläkare och är vid häktningen ledamot av den regionala etikprövningsnämnden i Stockholm (tillsatt av regeringen). Den 2:e mars 2009 blir hon anhållen för mord på en av hennes tidigare patienter som avled 20:e september 2008. Dagen för det misstänkta brottet kommer den misstänkta läkaren in på ledig dag. Detta pga att föräldrarna ska få veta omfattningen av dotterns hjärnskada och att det inte finns hopp för ett fortsatt liv. Den kvinnliga läkaren är den som har haft mest kontakt med föräldrarna den senaste veckan och tror att det är viktigt att hon är med för att förmedla budskapet. Barnet dör samma dag, ca fem timmar efter att respiratorn kopplats bort. Hela tiden finns läkaren och en undersköterska på rummet för att se till att flickan är symtomlindrad, dvs inte har ont, inte har ångest, inte ryckningar eller kramper.
24 dagar efter flickans död obduceras kroppen. Man tar tre milliliter blod från lårvenen (brukligt är 10 ml men det går ej att pressa fram mer än 3 ml) Pga den lilla mängden, späds blodet ut med slaktblod för att kunna kontrollräkna det första provresultatet (normalt tillvägagångssätt) Provsvaret visar en gigantisk hög halt narkosmedel Tiopental och en dödlig halt av Morfin i blodet. I läkemedelsjournalen finns inget Tiopental inskrivet, därför blir slutsatsen att någon har dödat barnet.
Vem var hos flickan då hon dog? Svar: ”Barnläkaren”
Vem har tillgång till narkosmedlet Tiopental? Svar: ”Barnläkaren”
Vem är då mördaren? Svar: ”Barnläkaren”
För i en åklagares värld är det tydligen så att sannolikheten att det finns omständigheter som gör att ett provresultat är fel finns inte och om ett läkemedel inte är signerat i journalen (trots att vi i Sverige inte opererar utan att söva patienten med hjälp av narkosmedel) så är det aldrig givet. Och om det nu är orimligt att tro på något annat än de resultat som RMV (rättsmedicinalverket) kommer fram till, är det då rimligt att tro att den läkare som har arbetat med att rädda liv i 30 år helt plötsligt skulle utföra barmhärtighetsmord på en symtomlindrad, hjärnskadad och döende patient nu?
Vad skulle vinnas på detta (speciellt när man redan visste att detta barn skulle obduceras)?
Tror herr och fru åklagare att man helt plötsligt en lördagskväll tänker: Nu får det vara slut, spelar ingen roll att salen är full av vittnen och att flickan ligger i sin pappas famn. Jag tar Tiopental och för att vara riktigt säker på att flickan dör, så tar jag en så stor dos att det kan döda en dinosaurie.
Är detta rimligt att tro?
Ja det är rimligt att tro om man vill tro på att det finns häxor och om man vill hänga ut och bränna henne så att hon aldrig mer ska kunna återvända till sitt sjukhus.
Men varför också påstå att det inte är någon skillnad på poliserna och fångvaktarna och de som arbetade med samma uppgifter under andra världskriget?
Därför att ...
De kommer en måndag, fyra skinnjackeklädda poliser och beordrar mig att följa med. Jag får inte avsluta rondarbetet, inte rapportera över mina patienter till någon kollega, inte skriva i journalerna vilka mediciner som ska ges eller inte ges. Jag ska heller inte få byta kläder men tillåts efter påtryckning. Jag förs bort framför mina arbetskamrater, mina patienter och deras föräldrar. Jag får inte veta vad jag har gjort och jag får inte veta var de ska föra mig, men jag kommer till Solnas polisstation. På polisstationen visiteras jag, vilket betyder att jag får klä av mig naken framför både polismän och kvinnor. Jag får fortfarande inte veta vad jag har gjort men får till mig att jag ska sluta krångla och genast erkänna, annars ska jag få sitta i häktet mycket länge. Jag får ingen advokat. Jag ska inte få mina mediciner eftersom de misstänker att detta är knark. Jag får inte ringa någon som kan ta hand om mina hundar som är ensamma hemma. Jag får heller varken mat eller dryck det första dygnet. Efter ett dygn ber jag om en tandborste och får till svar: ”Det här är inget hotell”. Jag blir spottad i ansiktet och får höra: ”Du ska inte tro att du är någon”. Jag sover fyra nätter på en galonbrits med papperslakan och filt. Sista natten sparkas det på celldörren varje halvtimme och jag tvingas stå upp. De säger att de måste se att jag lever.*
(Allt detta betraktas senare som ringa tjänstefel och ringa tjänstefel är inte brottsligt.)
Känns detta beteende igen?
Ja, från litteraturen som beskriver hur ondskan gestaltade sig bl.a under andra världskriget i Tyskland.
Men det är i Sverige 2008,
en tid då vi flesta både har läst etik och historia i skolan.
Ingen människa klarar sig själv mot omständigheter hon inte rår om.
Det hjälper inte om man både är oskyldig, välutbildad och vältalig.
Man behöver hjälp.
Björn Hurtig blir läkarens försvarsadvokat. Tillsammans med sin klient försöker de hitta orsaken till den stora läkemedelskoncentrationen i barnets kropp. Ingen av hans klients läkarkollegor vill vittna om att läkemedel som ges, inte alltid skrivs in och signeras i journalen (men det skulle hela Sveriges sjuksköterskekår kunna vittna om) och ingen vill säga att just han eller hon har givit Tiopental.
Med idogt arbete hittar de experter som kan förklara varför provsvaren visar vad de visar.
Att med hjälp av ett sjuksköterskevittne visa på att allt som gavs till patienten inte alltid skrevs upp i journalen, beroende på arbetsbelastning och prioriteringar.
De kan bevisa för tingsrätten att hon är oskyldig.
Osannolikt att det kan vara så här och osannolikt hur otrygg vårdpersonal kan vara som har till uppgift att ge symtomlindring till döende människor.
Har alltid tänkt att man inte behöver förklara det självklara. Men det blir tydligt när det självklara inte är självklart, inte ens av människor som representerar det svenska rättssystemet och som inte kan betraktas som obegåvade, har svårt att förstå att det finns ingen vinning för någon personalkategori att döda.
Ingen kan ana hur mycket medicin vi kan ge en patient för att han/hon ska bli smärtfri eller fri från ångest.
Och hela tiden måste vi balansera på gränsen mellan att lindra lidande men inte döda. Det som försvårar arbetet är att alla människor är olika och behöver olika stora doser av läkemedel. För att veta vilken mängd läkemedel som behövs krävs att man provar sig fram.
Likt kocken som använder sig av de kryddor som finns för att få fram den godaste smaken på maten, får sjuksköterska använda sig av de läkemedel som står tillbuds på läkemedelslistan för att få en god symtomlindrad patient. Ju mer erfaren kock, ju fortare vet han/hon vilka och hur mycket det krävs av varje krydda. Likadant är det för läkaren och sjuksköterskan.
Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter!, TACK!
Ni skrev om ”barnläkarfallet” men det kunde ha varit vem som helst av oss som arbetar med starka läkemedel och svårt sjuka patienter. Vi som arbetar med palliativ vård och ser vår uppgift att människor ska få det så bra som det bara går, intill sista andetaget.
*Fotnot: Faktatexten från boken om hur läkaren bemöttes av polis och fångvaktare är ändrad till "jag-form" för att du lättare ska kunna känna in vad som beskrivs.
