exsisto

 Sugen på något. Vet inte vad, men så kommer  jag på att det finns metoder för att slippa just suget. Hittar rätt kapitell i mindfulnessboken och läser:

 

 

Stanna upp (precis vad jag gjort)

Vad är det för känsla? (ingen aning)

Stanna kvar i känslan (okej)

Acceptera suget tills det släpper (accepterar suget men det släpper inte och kommer då på att det kanske finns ytterligare en metod) 

 

1. Smält smöret, häll i mjölk och citronskal i kastrullen.

2. Vispa ägg och socker pösigt.

3. Rör ned smör-mjölk-citonblandningen i byttan med de uppvispade äggen.

4. Blanda i mjöl, bakpulver och salt i smeten.

5.Ta fram en ny bunke och knåpa ihop det kalla smöret, havregrynet, vetemjölet och sockret.

6. Pyttsa i smeten i muffinsformar och toppa med havregrynssmeten.

 

 Och när jag har bakat dessa goda muffins så har suget släppt (kan bero på att jag smakade lite på smeten). Tar med dem till jobbet för där ägnar vi oss åt symtomlindring, symtomlindring som även kan vara att lindra  suget till kaffet.

 

 

Börjar som ett frö som först bara har ett mål, att växa upp oavsett i vilken jord jag är sådd i.

  

 

Gör vad jag kan för att ta till mig näring och ljus. Jag ska växa upp och bli något.

 

Medan jag växer har jag mina förebilder framför mig. Ser hur ett lyckat exemplar ska se ut och förstår från början hur man ska se ut då man har lyckats.

 

Men på vägen mot det stora målet ser jag annat. Blommor som inte vill titta, mer än ner. 

 

 

Förstår då att det kan finnas andra mål än att få stå i rabatten och blomma i kapp med dem andra solarna.

Kan det vara att vara bredvid och hjälpa andra att nå sina mål? 

 

Dem som har den rätta blicken både ser och förstår att bakom varje solros finns det minst en målgörare, osynlig men kanske ändå lycklig för att dem nått sitt mål - att hjälpa andra med att blomma. 

 

 

 Hårda tider och allt skulle ta tillvaras, även garnstumpar. Helt plötsligt är den lilla rutan uppfunnen som virkas av garnrester. Tror förstås att det var en svensk förfäder som var uppfinnaren. Antingen satt hon i Sverige och kom på mönstret för att sedan ta med sig den fiffiga rutan till det nya landet där den fick namnet granny squares. Eller så var det först i Amerika som den uppfanns, för att sedan åka tillbaka över Atlanten till Sverige och fick då namnet mormorsrutor.

Svårt att hitta faktarutor om mormorsrutorna desto lättare är det att hitta täcken och plädar gjorda av de rutorna som uppfanns för över 100 år sedan. Oemotståndliga och supermoderna att virka, men nu helst med nytt garn i nystan. Färgkombinatinerna kan varieras i det oändliga och storlek på täcket begränsas bara av hur mycket garn och energi man har. Det är både roligt och avstressande att virka och allt behöver inte bli täcken. 

 

,

 

,

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Frågan kvarstår. På vilken sida av havet virkades den första mormorsrutan? 

 

Fotnot: I sängen sover momo Ulla (men aldrig på dagen).Hon skulle nog säga att mormorsrutan uppfanns av en finlands-svenska och att ett riktigt täcke ska virkas av restgarner, precis som hon har gjort.

För att våga vara ett riktigt blåbär krävs mod och tålamod. Och medan man funderar över varför ett blåbär inte betyder framgångsrik utan nybörjare och sist. Ser jag alla blåa bär.

 

 

Som jag plockar.

 

Och som jag INTE rensar utan tar med och lämnar till mormor så att hon kan hjälpa mig rensa.

 

 

Och så plockar jag igen.

 

 

 

Men utan mormors tålamod får jag ta fram blåbärsrensningsmaskinen. En uppfinning som jag själv inte har gjort, men härmat. Med 50 mm avloppsrör kopplad till dammsugaren (sätt ej på full effekt) suger dammsugaren upp skräpet och blåbären trillar rakt ned i bunken. Rensat och klart!

 

 

 

Sedan tar jag reda på varför blåbär har fått det öknamn som det har och hittar: "Att vara ett blåbär betyder att man är nybörjare, men även en benämning på en mindre framgångsrik person i tävlingar. Ursprunget är svenskt och kommer från Vasaloppet och symboliserar de som blivit sist i loppet. Dessa personer ansågs skämtsamt ha tagit för många pauser för blåbärssoppan och blivit riktiga blåbär.

 

 

Och visst kan det stämma även på mormor. Hon är ett riktigt blåbär, med sina snart 99 år är hon sist, men fortfarande kvar i loppet. Ett livslopp fyllt av bl.a blåbärsplock, blåbärsrens och med väldigt många pauser för blåbärsätning.  Ett riktigt blåbär, men icke någon nybörjare utan kanske snarare en veteran!

 

 

 

Fotnot: Faktauppgift om blåbär: spa.118100.se/blåbär/229412