exsisto -

Varm i november och snart i december

November snart i December

Ingen värme

förutom runt fötterna

som värms av sommarens aktivitet,

sticka sockor

Sommar och semester

Stickar sockor i sommaren,

Knäpp och galen?

Inte om man vet

att allt har en början och allt har ett slut

En början som börjar med

två aviga och två räta

eller vårdagjämning med ljusa kvällar, båt och bad.

Men allt behöver inte ha en ett slut

men det behövs ett par sockor

För att hålla kvar sommarens värme i sina fötter,

när det är November snart i December

2012-11-30 @ 14:01:42 Permalink StickoVirk Kommentarer (2) Trackbacks ()

Dag för dag, blad för blad, sten för sten

Dag för dag skulle blad för blad skifta färg och förändra lönnen, bredvid trappen där jag bor.

Ett träd i förändring. Det skulle fotograferas, ett kort för varje dag.

Men det var också dag för dag och sten för sten, bredvid trappen där jag bor.

En plats och aktivitet som jag valde att inte fotografera. Jobbade och slet för att få en stenlagd uteplats.

I dag undrar jag varför ville jag inte fota det?

Valde jag medvetet att fota det vackra och inte det fula?

Ville jag inte ha jorden, sanden, stenarna och tårarna på bild?

Ville jag inte minnas svetten, frustrationen och ilskan?

Varför fotade jag inte det?

När jag inte kunde vända bilen med släpet. När jag inte hade kraft att lossa kärran, då den var i fel vinkel. När jag skrek av ilska för att jag inte kunde allt som jag ville kunna göra själv.

Det svaga och dåliga i att vara jag.

Inte ett foto.

Men jag fotade inte heller bonden Andersson som hjälpte mig att lossa kärran från dragkroken. Och jag fotade inte heller kusin Kristofer som fick mig att bli glad med kommentaren: "Det kunde vara värre. Tänk om du hade varit tvungen att backa med dubbelsläp, det är lite svårare."

Allt detta hände parallellt med mitt träd,

som jag valde att fota dag för dag för att minnas trädets alla färger.

Men jag minns även det andra. Ilskan, tårarna, sanden, stenen och släpkärran.

Det fula som jag inte hade lust att fotografera, men som också ingår, inte i trädets, men i livets färger.

Jag minns ändå när jag sitter på min stenlagda uteplats och betraktar mitt träd.

Det som jag gärna fotograferar, ett vackert träd och en fin uteplats.

Det som jag vill visa upp som jag.

2012-11-16 @ 08:38:19 Permalink TextavTänkt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Att hitta nyckeln till mitt bästa jag

Din och min hjärna, ett organ bestående av 100 miljarder celler. Hjärncellerna som är vår hjärnsubstan, grå eller vit och som består av två olika slags celler, neuron eller gliaceller.

Den gråa hjärnsubstansen är cellkroppen och dess utskott (dendriter), den vita hjärnsubstansen är myelinet som omger och isolerar cellens utskott och ser till att nervimpulsen kommer snabbt fram med sitt budskap.

Hjärnan, inte särskild stor (1-1,5 kg) men bärande på alla livserfarenheter, minnen, kunskaper, sinnesstämningar. Till det även hormoner, blodsockernivåer, syre, näring, elektrolyter, slaggprodukter och ev. gifter. En salig blandning som skulle kunna bli en oätlig soppa, men också en oemotståndlig cocktail bara man vet hur man ska blanda. En utmaning och i din livserfarenhetsbank ligger kanske minnen av både när du inte har varit en särskild god soppa och då du har varit en soppa som både givit näring och en alldeles speciell smakupplevelse av dig.

Du har målet att hitta det bästa av dig, men du duger. Varför då tänka bäst?

Därför att ordet duger inte blir någon utmaning för hjärnan och ger därför inte samma förmåga att stimulera kroppen. Hjärnan gillar utmaningar.

Hur är jag då när jag är som bäst? Den bästa mamman, den bästa vännen, den bästa livspartnern, den bästa sjuksköterskan, den bästa av mig?

När jag har hittat vilka kvaliteter jag har när jag är som bäst och vilken känsla jag hade då, tränar jag hjärnan och hjälper mig själv att komma åt dessa resurser som finns där inne i min hjärna. Genom att flera gånger fråga mig själv: Hur är jag när jag är som bäst? När jag är så där lysande, inspirerande, klok, glad och tokig. Hur känner jag då? När jag ställer frågorna och känner efter vad som händer så börjar man aktivt förändra sina vägar i hjärnan. En slingrig stig kan förvandlas till motorväg beroende på vilka och hur mycket stimulans som sätter igång att transporteras till hjärnans olika delar.

När jag har hittat känslan/minnet döper jag den. Skrivredo, mammaredo, kompisredo, sjungredo, sjuksköterskeredo, lärarredo, lyssnarredo med flera. Känslan plockar jag sedan fram när jag ska bli mitt bästa jag. Det är så sporteliten använder sina ritualer när de ska prestera sitt bästa. Kan dem så kan väl vi!

Men så tänker du (kanske) som jag. Det är väl därför människan blir utbränd, för att hjärnan aldrig får vila från utmaningar. Kommer då på att det är väl därför vi ibland får springa och leta efter våra nycklar, hjärnan har tagit en paus från att vara som bäst.