exsisto

Nytt projekt!
Jag ska sticka sockor talar hjärnan om för mig när jag ser det flerfärgade garnet i Vimmerbys garnaffär.
Då: Semester, fotbolls cup och allt känns möjligt.
Sedan: Nattjobb, seg hjärna och trötta fötter, orkar inget göra än att gå in på www.garntjänst.se för att hitta ett mönster på sockor. Värmer upp hjärnan med att välja ut ett av de 27 sockmönster som finns.

Lägger upp maskor, stickar fyra räta och fyra aviga. Roligt och avkopplande tills man kommer till hälen. Kommer till insikt att jag inte kan läsa stickbeskrivningar. Jag kan inte! Jag måste få hjälp! Men det finns ingen hjälp att få, för jag kan inte vänta. Vill sticka här och nu. Läser och stickar för det är väl inte så att jag stickar och läser?

Ger upp.

Går på sonens utvecklingssamtal. Hör orden: Man kan inte säga att man inte kan innan man försökt. Om du räknar tio lika dana tal så kommer du att kunna!
Okej, jag fattar. Moses fick tecken från Gud. Jag får tecken från sonens lärare. Tio stycken hälar och jag kommer att kunna.

Hem och stickar på, läser, räknar, stickar, repar, kommer på att nu är det nog rätt, tills jag förstår att det var nog på ett annat sätt man skulle göra. Inga genvägar finns för även om jag skulle sticka till amputerade ben (vilket var en tanke då det var som svårast) så inser jag att jag ändå inte slipper ifrån ihoptagningarna.

Men nu när skolan tagit sommarlov har jag mina sockor färdiga. Tänk vad jag har utvecklats det här året. Från benvärmare till sockor. Sätter kryss i rutan: Målen är uppfyllda. Men jag vet ju att jag måste underhålla "sticka-häl-kunskapen" för att komma ihåg, precis som det är med ekvationer. Åtta hälar kvar för att få flytta upp till nästa klass. Det räcker inte ett sommarlov till, även om jag använder mig av ekvationer. Dem som jag inte längre kommer ihåg.

 
 
  

 

I generationer tillbaka har vi virkat och stickat. Så fort händerna hade en chans så togs handarbetet fram. Ett kulturarv. Så kommer mobiltelefonen och sedan kommer smartphone´en och vad händer? Jo så fort händerna får en chans kommer telefonen fram, ett annat slags kulturarv. Men den smarta (hon som har en smartphone) lägger ihop två roliga kulturer till en. Man virkar till sin smartphone! Det sätter färg på tillvaron.






  


Gör så här:
Jag tror att det kallas fasta maskor.




















Hoppsan, batteriladdaren kom visst i vägen!

Vaknar tidigt. Torr i munnen, stel i nacken, ömmande handleder och absolut inte utvilad. Första tanken, vad gjorde jag i går? Sneglar mot nattduksbordet och kommer ihåg.
Tar stickningen och börjar sticka. Tänker, bara ett varv till. Hinner knappt tänka tanken färdigt förän varvet är utstickat, men innan jag vet ordet av så har jag börjat på ett nytt varv och ett till och ett till. Tänker att jag måste sluta innan någon vaknar och ser vad jag håller på med. Sneglar på nattduksbordet, många rutor små. HerreGud jag blir tvungen att erkänna: Jag är en garnoholick och stickolist.











Tecken på att det finns en garnoholick i familjen:



Gömda stickor bland tandpetarna

 

Påbörjade stickprojekt i olika korgar.

 

Garnnystan undangömda i husets olika garderober.



 Bortglömda presenter till barnen, men inte till sig själv, efter resan till huvudstaden.




 Garnskåp (oftast egentillverkat) väl synligt i vardagsrummet. Innehåller både öppnade och oöppnade nystan.



Lättillgängligt garn om suget blir för stort.



Missbrukargenen går ofta i arv. Du kan säkert se ett riskbeteende hos barnen.






Det här kan vara ett tecken att det kan vara dags för avgiftning.



Steg ett i avgiftningen: Gå till diskbänken, helt omöjligt att ägna sig åt stickningen.


Men...
för den måttliga är stickningen ett fantastiskt sätt att koppla av på. I soffan en fredagskväll eller när du är hemma och är sjuk.


 

                   LYCKA TILL men var försiktig så att du inte hamnar i stickoholickträsket!