Gärna personligt och därför privat
Gärna personlig men inte privat
är det många som säger sig vilja vara.
Jag också,
men det förefaller sig vara omöjligt.
Kanske av den enkla anledningen att det inte går att vara oprivat
när man skriver personligt.
Inser att det är helt okej
eftersom det motsatta är att skriva opersonligt
och det är det sist jag vill göra när jag skriver ett minnesord.
a
Men tidningen vill inte ta in mitt minnesord
på sin sida personligt eftersom det är skrivet i dikt.
Ses inte vara inom ramen för de regler som finns.
Tycker själv att en dikt inte kan platsa bättre någon annan stans,
än på en sida som just heter personligt.
Det gick en "gammal" odlingsman
och gnolade på Vikbolandsjorden
Han bar en potatiskorg i varsin hand
och trampade i jorden
Från trädgårdslandets början till åkerjordens slut
han hade till uppgift att få allt att blomma ut
Han gick från potatis-, gräs- och grönsakssort
till trädens egenskaper och arter
För att få äppelsort till äppelknopp
han stympade och han ympade
Han pusslade plattor och vejorna band
runt trinnor av gran vid trädgårdens rand
Eller så la han sten till en mur
för att hålla undan Bertils och alla andras djur
Han spridde gödsel och kunskap
till alla en och var
Kanske för att han visste
att det är något som vi växer av
Det var ej sista dagens morgon då han fann
den lilla igelkotten fångad i fotbollsmålets nät
Så ångestfylld den måste då ha varit
innan den räddades av en stor och varsam hand
Det var odlingsmannen Hasse-man
Döden tänkte jag mig så
En stor och varsam hand
som tog den drabbade ur dess knutna band
likt den lilla igelkotten som Hasse släppte ut
bara för att lidandet skulle få sitt slut
Det gick en "gammal" odlingsman
och gnolade bland molnen
om olika potatissorter
som fortsatte att växa där på jorden
Minnesordet inspirerad efter dikten:
Det gick en gammal odalman...
av Bo Setterlind
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut
Han gick från soluppgång till soluppgång
Det var den sista dagens morgon
Jag stod med harens unge, när han kom
Hur ångerfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så
Foto: Emma Hansson
Kommentarer
Trackback
