exsisto

 I min hand kan jag se

många år som började

långt bort från ett annat år

 Jag måste ha börjat med en liten öppen hand,

för att fånga ett finger som velat hjälpa mig fram

Min hand, hand i din hand

Tidigt fick jag lära mig att släppa taget

för att kunna lita på mig själv

och kunna hitta fram

Min hand, hand i din hand

Så på vägen fick jag plötsligt sällskap

Det var en liten hand,

Min hand, hand i din hand

Jag var förälder du var mitt barn

vi var tillsammans på samma väg

men vid ett skär släppte du taget

Åh mitt nu nästan vuxna barn

att trots du är 17 kan jag känna

din hand i min hand

då du var fem och i livet sprang fram

Min hand, hand i din hand

Kan jag inte få fortsätta

hålla din hand?

Och hur du än växer och låter livet fara fram

kan jag alltid känna dina åldrar när du tar i min hand

Min hand, hand i din hand

Så blir jag 99 och ni mina barn, tar tag i min hand

och jag kan då känna då ni var 5, 17 och 25

och fortsatte springa i livet fram

Min hand, hand i din hand

jag vill fortsätta hålla din hand

Men här är ett skär och jag borde släppa taget

Åh, ta i min hand

trots att den är gammal

kan du känna alla mina åldrar

från det jag var liten och till nu,

då jag inte längre kan fara fram

Min hand, hand i din hand

Kan jag inte få fortsätta hålla din hand?

 

 

För med din hand, hand i min hand

vågar jag släppa taget

En sista gång,

när jag nu ska gå vidare på vägen fram

Men ändå vill jag att du fortfarande ska få känna

Min hand, hand i din hand

Jag lämnar skogen.
Jag lämnar huset.
Jag lämnar familjen, där dem är en mindre kvar.

Patienten har gått vidare.
Familjen ska gå vidare
och jag ska vidare.

Tom.
Behöver något som fyller på.
Sätter på radion.
Han heter James Morrison.
Jag känner texten.
Den är till mig,
men jag kan inte alla orden,
förstår att jag måste få dem översatta.
På väg bort och På väg till
fyller den mig till nästa möte
med dig, min nästa patient

 

 



När det är svart
Ta lite tid att hålla om dig själv
Ta lite tid att känna dig fram
Innan det är borta/förlorat

Du kommer inte släppa taget
Men ändå fortsätta falla
Kom ihåg hur du räddade mig nu
Från allt mitt, yeah


Och om den här är kärleken, bara känn den
Och om det här är livet, nå se det
Ser inte någon anledning att vara ensam, ensam, yeah
Jag låter dig inte gå


Säg orden, säg orden som om det inte fanns
Något annat
Slut dina ögon så kanske du tror
Att det finns en väg ut
Öppna upp, öppna upp ditt hjärta till mig nu
Låt allt rinna ut
Det finns inget jag inte orkar bära


Och om det här är kärleken, bara känn den
Och om det här livet, nå se det
Ser inte någon anledning att vara ensam, ensam, yeah
Jag låter dig inte gå

Om din himmel faller, ta min hand och håll den
Du behöver inte vara ensam, ensam, yeah
Jag låter dig inte gå

Och om du känner kärlekens flamma I kväll
Och du är för svag för att bära elden vidare
Och alla dina vänner du inte kan glömma
Försvinn
Jag kommer vara här alltid, för alltid hålla kvar


Och om det här är kärleken, bara känn den
Och om det här livet, nå se det
Ser inte någon anledning att vara ensam, ensam,
Jag låter dig inte gå

Om din himmel faller, ta min hand och håll den
Du behöver inte vara ensam, ensam, yeah
Jag låter dig inte gå

Jag låter dig inte gå, nej
Jag tillåter inte
Jag låter dig inte gå, nej
Jag tillåter inte
Jag låter dig inte gå, nej
Jag låter dig inte gå…

På egen väg, Ut ur spår
Aldrig göra enkelt lätt
Aldrig göra andras sätt

På egen väg , Ej i spår
Inte glida enkelt fram
Inte följa samma spår



På egen väg, På eget sätt
Alltid fara, inte bakom
eller bara vara

På egen väg
följer inte i ett spår
kommer därför alltid nå
egen väg, i eget spår

På egen väg
når du fram
till samma mål
som andra når

Ett eget liv
men i eget spår


    

På annan väg
stakas spåren fram
för vad en mamma är
och vad en mamma kan
men...



Det finns en annan väg
som inte går
glida enkelt fram
på skidat spår
Det är bara spåra
eget spår
för att nå
det jag får
om jag vågar
                                          gå ur spår                                        

Jag är din mantel

Du är kvar i livet
Går genom dagarna som almanackan kallar 1,2,3
Du skriver och läser, räknar dagar som får följe av orden före och efter









Minnena smyger upp
straxt och snabbt, precis bakom dig
Följer dig som en skugga
inte otäckt, bara följsamt med




En lukt, en fläkt, en suck
en skymt av något välbekant
En känsla eller någon i din syn, kanske mig?


Du behöver inte vända dig om, för att se det som varit
Du kan se, du kan höra, du kan känna
utan att ha ögon i nacken
Du vet ändå att allt i, är jag med dig


När du känner saknaden i sorgen
lägger den sig som en mantel runt dina axlar
Inte för att göra dig tung
Inte för att göra det outhärdligt
Utan för att värma dig
med alla minnen, det som en gång var



I värmen från manteln växer du
likt den pelargon som får känna på de hårda nyporna
Du kommer att förvåna både dig själv och andra
Du kan blomma!



Och från stammen, den nu stadiga och starka
kommer skotten som ingen behöver stjäla,
det är bara be och få
Ibland kommer gåvan utan orden: hjälp mig så

En stickling av något välbekant,
en gemensam känsla,
 en bit av ett stort sammanhang
kan göra varje livstrött blomma, att kämpa på

Upp mot ljuset och få livsrum
Blir starkare av minnen som varit
och i drömmar om det som ska bli

Känn din mantel på dina axlar, låt den vara kvar
Känn värmen av dina minnen, låt dem vara kvar
Kvar för att få dig att blomma
Likt en livsbejakande pelargon
Plockad av livets hårda nypor
Låt din mantel ligga kvar
ligga kvar