Förförd av trianglar
Förberedelser för en yrkesutbildning och jag ser att varje uppgift tar timmar i anspråk.
Här är det inte "meningen-med-livet-gåtor" som ska lösas utan matematikens.
Nyfiken
Vad är det som tar en sådan tid och varför?
Blir nästan förskräckt när jag ser vad det är. Uträkningar av olika tal som bara handlar om trianglar, alla med olika vinklar och hörn.
Och där står jag och vill trösta. Vill säga att det där behöver du inte lägga ned tid på. Man kan alltid fuska sig fram till lösningen t ex genom att titta i Kaffet Fassets lapptäcksböcker. 
Inte behöver man kunna svåra tal för att göra trianglar. Bättre att lägga tiden på att klippa (skära) och sy. Men som förståndig mor säger jag inte allt jag tänker. Människan måste ju själv göra sina val i livet för att komma på vad som är rätt för just henne.
Hon får sitta och räkna sina trixiga tal medan jag själv går ut och vädrar mitt Kaffe Fassets täcke. 
Trianglar är fantastiska och roliga, inte som räknetal utan som tyglappar.
Tyglappar som blir triangeltäcken.
Triangeltäcken som blir så stora som dem blir eftersom jag alltid fuskar förbi triangelns uträkning av area.
Snygg, stark och klädd för blåsväder
Åkte med ut till landet för att få en skönhetsoperation gjord.
Benen blev slipade och fick ny färg.
Huden byttes helt ut för att matcha mina välsvarvade ben.
Då kom någon, kalla honom ortoped och sa att hela ryggpartiet var tvungen att stagas upp om man skulle kunna sitta på mig.
Fram med borrmaskin, skruvdragare, skruvar och lim.
Upp på snickarbänken som nu var operationsbord.
Ingen smärtlindring men ett ordentligt kirurgiskt ingrepp.
Därefter övervakning så att ingen satte sig på mig innan jag var läkt.
Och se: Här står jag nu och kan visa upp den jag vill vara. Snygg på utsidan, stark på insidan och klädd (fick även benvärmare) för att även kunna vara ute i blåsväder.
Jag är en SYPALL!
Ibland tar orden slut och dem ord som finns hittar inte sin plats i meningen. Då är det bara att gilla läget och vara tyst. Och i tystnaden hör du det du inte hör annars när du är engagerad i vilka meningar du ska leverera.
Du hör sypallen som står mitt på golvet säga: -Jag är en sypall!
Jag hör och jag förstår att du är en sypall, men jag måste göra om dig. Det är därför som du står mitt på golvet så att jag kan se dig, för jag måste komma på hur en 30-tals böna ska se ut på 2010-talet.
Modet och heminredningen är lite annorlunda nu än när du var som snyggast på sena 30-talet.
Nya tider kan betyda andra tider om man är en sypall. Nu lappar vi och lagar vi inget. Vi behöver inte sticka sockor för att vara varma om fötterna och inga plagg behövs sys om för att passa nästa barn i syskonskaran. Nu köper vi nytt och vi slänger när vi inte längre behöver och att ärva betyder inte glädje utan missnöje. Nya tider, bara att gilla läget och vara tyst. Det kan vara så att du ska användas till något annat. Men att vara tyst ligger inte för alla.
-Jag är en sypall och våga inte göra om mig till något annat. Våga inte lägga ned sladdar och spelkonsoller i mig. Våga inte tänka tanken!
Jag hör vad du säger och jag förstår.
Du är en sypall och jag lovar att du inte ska behöva bli någon som du inte vill vara.
Därför får du stickat om livet,
virkat på huvudet,
sytt på hattknappen
och för att visa att du är värdefull för mig så köper jag dig pärlemoknappar.
Jag fyller dig inte med spelkonsoller och fula sladdar (som jag först tänkte gömma i dig) utan med garn, nål och tråd.
Men när du är färdig i din 2010-tals outfit kan jag inte stänga locket. Möjligtvis beror det på att du inte kan sluta gapa om att du är en sypall. Därför är jag tyvärr tvungen att lägga till ännu en detalj, ett bälte så att jag kan stänga munnen på dig, i alla fall ibland.
För nog ska väl alla se att du är en sypall? 
Steg för steg
Steg 1: Äntligen en idé när det kommer hem en stickad halskrage.
Steg 2: Fram med målarfärg. Tre ben betyder tre färger.
Steg 3: Locket måste harmonisera med kroppen men något fattas...
Steg 4: Kan det finnas något hos Erikshjälpen?
Steg 5,6 och 7: Hittar virkad duk, bleker, färgar
Steg 8: Njuter av den lila färgen
Steg 9: Sista steget, men locket vill inte stänga sig, ett steg till.
Steg 10: Klar!!! Kan äntligen komma ut och visa upp sig.
Vart jag mig i köket vänder står ett gammalt skåp och sänder: Här är mitt liv!
Jag svullnade upp av fukten, drabbades av mögel och mitt glas gick i kras. Och när jag till sist önskade att inte längre få finnas kvar var det någon som såg mig och viskade till mig: Dig vill jag ha!
Men jag trodde inte på orden, jag var misshandlad och förbrukad och jag visste att mitt värde inte var mer än en eld mitt i våren.
Men så blev jag hämtad av en människa som trodde på hopp oavsett om man hade träben eller dunkande hjärta i en kropp. Jag kom mitt in i ett kök där man gjorde olika operationer och där operatören var den som använde lusten som gas.
Och så drog det hela igång. Med slippapper 240 försvann en del av min maskulitet och efter grundfärg och grönt hade jag en ny identitet. Helt plötsligt hade jag även en blomstrande äng, för jag skulle tydligen bli fåfäng. Och för att visa att jag hörde ihop med en gammal mjölkkanna och potta, fick jag samma gröna rand som kunde visa att det fanns gemensamma band, med en tid före den vi lever i nu.
Men så kom Morakniven fram och jag ville skrika rakt ut i smärta. Nu när jag stod där så feminin och fin fick jag ej va´kvar med mitt omstylade flin. Här skulle det visas det som en gång var jag och att vara perfekt i färgen var visst inget ideal. Man skulle vara frech, men visa att man hade gammal erfarenhet kvar. Jag skulle ge av det jag hade, allt som var samlat i mig, jag som var ett skåp. Men skulle någon våga öppna mig och fråga vem jag var?
Till sist blev jag i alla fall fylld av beviset för att jag hade ett liv. Jag blev fylld med husets alla koppar. Nu skulle jag vara den som hjälpte till med att förmedla historier med hopp, genom en kopp kaffe med dopp.
Se på mig!
När jag var ung, ja det kallas 70-tal, kunde jag känna igen mig i nästan varje hem. Alla ville ha en sådan som jag. En som hade välsvarvad kropp, var mjuk och len med bulliga former. Vi var ofta i ljus furu, men även iblan en hy som mörk choklad.
Min ljusblick var alltid beslöjad med lång frans och alltid ton i ton med min huvudbonad. Ofta i sammetstyg i lejongult, mossgrönt eller rosa. Ibland storblommigt för att visa attityd!
Att se ut som jag var då tidens ideal. Men det var då. Något hände, idealet blev istället vitt och kalt. Ingen ville ha en lampa som jag. Kroppens form skulle plötsligt vara rakt kallt stål och något annat än att vara vit var inte fint. Gärna skulle lamporna vara lika dana och de kunde inte stå ensamma, det var i par man skulle vara.
Jag visste att jag aldrig skulle kunna banta ned mig till ett streck, så det var väl därför jag blev förpassad till snedgarderobens mörker och många trodde nog att jag var helt veck.
Och varje gång någon skulle ha något i garderoben fick jag höra orden: Varför har vi den här fula lampfoten kvar? Inte vet ja, sa ja medan jag innerligt längtade ut, till någon som såg mig trots att jag var som de sa, ful.
Och jag tänkte så starkt att tanken kanske landade i skallen på hon som sa orden. Hon slet fram mig ur röran en dag och sa till sig själv: Den här ska jag ha och så målade hon mig lila! Ja, det är väl så det ska va´, tänkte jag.
Men när hon sedan trädde på mig skärmen blev jag förskräckt. Skulle jag visa lampan utan att vara täckt? Och vad var det hon satte på? Jo knappar som var äldre än mina dubbla födelseår. Men som tur var gömdes underredet med en liten underskärm, för det var visst inte mysigt att visa sig helt naken och bar. Och kanske för att blanda till det i min stil fick jag också nya knappar och nu kände jag mig faktiskt fin.
Men inte nog med det. Plötsligt var jag i händelsernas centrum. Jag kom ut på fejan och på bloggen må ni tro. Nu var jag väl berömd? Inte som någon knäppskalle hoppades jag, utan en som kunde symbolisera tankens kraft och att inget behövs gå förlorat som någon annan en gång har haft.
