exsisto

                                                               

När jag var ung, ja det kallas 70-tal, kunde jag känna igen mig i nästan varje hem. Alla ville ha en sådan som jag. En som hade välsvarvad kropp, var mjuk och len med bulliga former. Vi var ofta i ljus furu, men även iblan en hy som mörk choklad.
Min ljusblick var alltid beslöjad med lång frans och alltid ton i ton med min huvudbonad. Ofta i sammetstyg i lejongult, mossgrönt eller rosa. Ibland storblommigt för att visa attityd!
                                                                                   
                                                                

Att se ut som jag var då tidens ideal. Men det var då. Något hände, idealet blev istället vitt och kalt. Ingen ville ha en lampa som jag. Kroppens form skulle plötsligt vara rakt kallt stål och något annat än att vara vit var inte fint. Gärna skulle lamporna vara lika dana och de kunde inte stå ensamma, det var i par man skulle vara.

Jag visste att jag aldrig skulle kunna banta ned mig till ett streck, så det var väl därför jag blev förpassad till snedgarderobens mörker och många trodde nog att jag var helt veck.

Och varje gång någon skulle ha något i garderoben fick jag höra orden: Varför har vi den här fula lampfoten kvar? Inte vet ja, sa ja medan jag innerligt längtade ut, till någon som såg mig trots att jag var som de sa, ful.

Och jag tänkte så starkt att tanken kanske landade i skallen på hon som sa orden. Hon slet fram mig ur röran en dag och sa till sig själv: Den här ska jag ha och så målade hon mig lila! Ja, det är väl så det ska va´, tänkte jag.

                                                         

Men när hon sedan trädde på mig skärmen blev jag förskräckt. Skulle jag visa lampan utan att vara täckt? Och vad var det hon satte på? Jo knappar som var äldre än mina dubbla födelseår. Men som tur var gömdes underredet med en liten underskärm, för det var visst inte mysigt att visa sig helt naken och bar. Och kanske för att blanda till det i min stil fick jag också nya knappar och nu kände jag mig faktiskt fin.

                                                                               
                       

     

Men inte nog med det. Plötsligt var jag i händelsernas centrum. Jag kom ut på fejan och på bloggen må ni tro. Nu var jag väl berömd? Inte som någon knäppskalle hoppades jag, utan en som kunde symbolisera tankens kraft och att inget behövs gå förlorat som någon annan en gång har haft.