Se på mig!
När jag var ung, ja det kallas 70-tal, kunde jag känna igen mig i nästan varje hem. Alla ville ha en sådan som jag. En som hade välsvarvad kropp, var mjuk och len med bulliga former. Vi var ofta i ljus furu, men även iblan en hy som mörk choklad.
Min ljusblick var alltid beslöjad med lång frans och alltid ton i ton med min huvudbonad. Ofta i sammetstyg i lejongult, mossgrönt eller rosa. Ibland storblommigt för att visa attityd!
Att se ut som jag var då tidens ideal. Men det var då. Något hände, idealet blev istället vitt och kalt. Ingen ville ha en lampa som jag. Kroppens form skulle plötsligt vara rakt kallt stål och något annat än att vara vit var inte fint. Gärna skulle lamporna vara lika dana och de kunde inte stå ensamma, det var i par man skulle vara.
Jag visste att jag aldrig skulle kunna banta ned mig till ett streck, så det var väl därför jag blev förpassad till snedgarderobens mörker och många trodde nog att jag var helt veck.
Och varje gång någon skulle ha något i garderoben fick jag höra orden: Varför har vi den här fula lampfoten kvar? Inte vet ja, sa ja medan jag innerligt längtade ut, till någon som såg mig trots att jag var som de sa, ful.
Och jag tänkte så starkt att tanken kanske landade i skallen på hon som sa orden. Hon slet fram mig ur röran en dag och sa till sig själv: Den här ska jag ha och så målade hon mig lila! Ja, det är väl så det ska va´, tänkte jag.
Men när hon sedan trädde på mig skärmen blev jag förskräckt. Skulle jag visa lampan utan att vara täckt? Och vad var det hon satte på? Jo knappar som var äldre än mina dubbla födelseår. Men som tur var gömdes underredet med en liten underskärm, för det var visst inte mysigt att visa sig helt naken och bar. Och kanske för att blanda till det i min stil fick jag också nya knappar och nu kände jag mig faktiskt fin.
Men inte nog med det. Plötsligt var jag i händelsernas centrum. Jag kom ut på fejan och på bloggen må ni tro. Nu var jag väl berömd? Inte som någon knäppskalle hoppades jag, utan en som kunde symbolisera tankens kraft och att inget behövs gå förlorat som någon annan en gång har haft.
Bakom löv som faller
Du får din dödsdom
och du förstår att dina dagar är räknade
Du ser att träden avlövas
och du förstår att fler än du ska dö
Det finns ett namn
som talar om för alla att nu är tiden kort
Höstdagjämning eller Brytpunkt
Vi vill alla ha, bara lite till
Får flytta fram klockan en timma
Lite dispens, men tiden kommer ändå ikapp oss
Mörkret tar plats och dagarna blir kortare
Men mörkret gör att att du ser ljuset mycket tydligare
Helt plötsligt visar livet alla sina färger
Eller har du gått igenom livet utan att se?
Men du ser
Ser naturen i sin prakt
med vetskap om att du också kommer att förlora din kraft
Men du känner dig inte förlorad
för du vet att bakom löv som faller
finns det alltid under knopp
och för att visa att det finns hopp,
hoppar jag
Ljugar-bröd eller morotsbröd utan morot
- Om det är morot i brödet så vill jag inte ha. Är det morot i brödet?
- Nej, absolut inte.
- Men det är orange.
- Det är nog ljuset från lampan som ger den fina gul-oranga färgen.
- Lova att det inte är morötter i.
- Jag lovar
- Mmmmm vad gott det var, vilken tur att det inte var morot i, för det är väl inte morot i?
- Det är morotsjuice i och kanske att det är en liten morot i,
men jag kommer faktiskt inte ihåg.
- Jag vet att det är morot i, erkänn!
- Okej, om du erkänner att det var gott.
- Okej, lite gott men varför ljög du och sa att det inte var morot i?
- Ja, det kan man undra.
MOROT- OCH APELSINBRÖD
Ca. 20 st ugnsvärme: 225 gr.
½ dl flytande margarin
3 dl morotsjuice
2 dl apelsinjuice
50 g jäst
2 rivna morötter
1 tsk salt
1 msk socker
14 dl vetemjöl
1. Värm margarin och juice till fingertemperatur = 37 gr
2. Smula jästen i bunken
3. Häll i vätskan, lite i taget och rör ut jästen
4. Häll i rivna morötter, salt, socker och mjöl (ta lite i taget av mjölet, samt spara även till utbakningen)
5. Låt jäsa under bakduk 30 min
6. Knåda degen. Dela degen. Dela varje del i 10 bitar. Forma till runda eller avlånga bullar.
7. Lägg bullarna på bakplåtspapper.
8. Låt jäsa i 30 min under bakduk.
9. Grädda i mitten av ugnen i 10-12 min.
Receptet kommer från "lilla lunchlådan" av Liselotte Forslin och Annika Triberg.
Tävlingsbidrag
http://trendenser.se/2012/april/tavla-och-vinn-en-kitchenaid-hjalp-mig-gora.html
Agent SSK - med rätt att lindra lidande
Foto: Agent SSK Lotta
Dina barn ser på den hemliga agenten 007 på DVD. Din man läsere agent X9. Alla är de helt ovetande att de bor tillsammans med en agent, den hemliga agenten SSK.
De tror att hon är sjuksköterska och att det är till sjukhuset hon åker då hon ska börja sitt arbetspass och visst åker hon till sjukhuset och visst står det sjuksköterska både på namnskylten och på papper hos socialstyrelsen, men sjuksköterska är bara en täckmantel till det hon verkligen är. Hon är Agent SSK med rätt att lindra lidande.
Agenten styrs av dödens och livets hand. På axeln vilar döden. Ibland lätt behaglig som för att tala om att jag finns, ibland med uppfodrande och tyngd för att tala om vem det är som väljer väg. Livet håller henne runt hennes handled. Den kan hålla krampaktigt fast eller bara vara närvarande med slag som gör en trygg. Ibland släpper den helt taget.
Vid varje början på varje arbetspass får hon tilldelat uppdrag som ska lösas och precis som vilken agent som helst börjar hon kartlägga patienten. Vem är hon? Var bor hon? Hur ser hennes familj ut? Tidigare upplevelser i livet? Styrkor och svagheter? Vad är det värsta som kan hända och kommer det att hända? Men främst kanske det är att ta reda på vad som är jobbigast just nu och vad kan man göra?
Uppdraget börjar alltid med att skapa förtroende så att man blir insläppt. De måste lämna utsitt innersta för att uppdraget ska kunna lösas på bästa sätt. En del vägrar, berättar ingenting eller berättar sådant som de tror att agenten vill höra. Men de många uppdragen har gjort agenten erfaren. Det är därför inte nödvändigt att pressa ut informationen. Man kan se på kroppspråket, se i deras ögon och känna i luften när lidandet försöks döljas. Här behövs inga lögndetektorer.
I ryggsäcken finns en del av agentens verktyg mot lidande. Det mest använda är sprutorna med Morfinet. Det är oslagbart och kan få den starkaste och mest intensiva smärtan att ge sig av efter en match på 15-20 minuter. Men det finss fall där agenten måste ringa högkvarteret för att få förstärkning av nya ordinationer.
Ibland kommer agenten till den hårdhudade som ingenting säger, där sprutorna inte hjälper men där man ser att hela deras existens hotas sprängas sönder. Då är det den egna kroppen som agenten ska använda sig av. Lyssna på det som inte sägs. Våga möta blicken. Våga vara kvar trots att sprängladdningen snart detornerar. Mod krävs av varje agent annars sprider sig lidandet ut sig som en lättantändlig flytande massa. Det blir ingen explosition om agenten visar att man vågar stå kvar, även om alla kan höra tickandet från sprängladdningen.
Efter varje uppdrag skrivs en rapport. Är uppdraget slutfört eller ska man kalla på förstärkning? Oavsett vilket så strimlas passets alla namn och uppdrag. Inga spår får lämnas. Nya agenter kommer och löser av sina kollegor så att de kan byta kläder och åka hem.
Så därför är det inte en skicklig agent som familjen möter i hallen utan bara en trött sjuksköterska med tömd matlåda. Men det är precis så det ska vara, ingen får misstänka att landet är fullt med agenter. Agent SSK - med
rätt att lindra lidande.