Allt har sitt pris, allt som sägs men också det som aldrig blir sagt
Människor är olika.
En del av oss tar det säkra före det osäkra och öppnar inte munnen.
Andra kan bara inte låta bli att göra det motsatta,
öppna munnen och säga sin mening.
En del människor följer regler och normer,
skrivna och oskrivna lagar.
Andra kan inte låta bli att hela tiden testa gränser.
Hur långt kan jag gå?
Kan inte acceptera,
kan inte se att allt har sitt pris
och det är kanske inte värt det jag får betala.
Länder är olika.
En del länder har censur.
Vill visa att här visar vi inte för varandra våra tankar.
Andra länder vill drilla sina skolelever att tänka högt,
kunna argumentera och aldrig sitta tysta.
I det fria landet måste man bli påmind om att det finns censur även här,
självcensur.
Man behöver inte säga allt man tänker,
även om man får
och även om man inte får
tio års fängelse,
1000 piskrapp framför al-Jafali-moskén i Jeddah
och 2 miljoner kronor i böter
som Raif Badawi i Saud Arabien nu blivit dömd till.
Varför håller inte människor käften i diktaturländer?
Varför är de inte rädda om sig?
Varför?
Kan det vara så att det fria ordet
är människans själ,
gör vad den vill
oavsett konsekvenser.
Tänker inte att den hör ihop med en kropp
som inte kan flyga iväg utan därför får betala priset
för allt som sägs
men faktiskt också det som muras in i tystnad och aldrig blir sagt.