exsisto

 

Straxt efter tio kommer dem in, ställer sig som en halvmåne runt min säng, Sängen som  jag ligger i.

Jag blir betraktad av läkare och sjuksköterskor, kanske även av någon student. Dem tittar på mig och kanske det är den kliniska blicken som arbetar. Men när dem tittar på mig i sängen där jag ligger vill jag säga: Titta inte på mig för det här är inte jag. Jag är mycket snyggare, gladare och starkare i verkligheten. Men det säger jag inte utan jag tittar bort, tittar på den högste, han som är överläkare, han som är den ende som pratar. Han frågar hur jag mår i dag. Hur mår jag? Hjärnan kan inte hitta orden, inte hitta meningarna som ska passa ihop med det deras egna hjärnor har formulerat efter att de använt den kliniska blicken.

 

Mår inte bra.

En mening som skulle kunnas sägas även av en 3-åring eller en 99-åring och nu sägs av mig.

Men orden kanske räcker för jag hör den stora doktorn säga till den lilla doktorn:

Ordinera 4 liter dropp det här dygnet och så 40 kalium.  

Så hör jag mig själv säga till han som bestämmer, överläkaren.

"Snälla kan jag inte få antibiotika?"

För jag tror att det är det enda som kan rädda mig från henne jag ser i spegeln.

Den svaga, den fula den ledsna. Hon som inte är jag.

Men jag får inte antibiotika för det bestämmer inte han, utan det gör infektionsläkaren.

Sedan går de ut och lämnar mig kvar i mitt skal som inte är jag. 

 

 

Eller?

 

Ser mig själv i spegeln och möter min blick. Två stora bruna ögon, Maria Pepparkornsöga.

Ett namn jag fick av min fröken på lågstadiet när hon skrev berättelsen om trollklassen som var ute på skidutflykt. Alla barnen i klassen blev omdöpta till trollnamn. En fin saga som jag fick vara med i.

Maria Pepparkornsöga ser sig i spegeln.

Hon som inte är jag eller är det här jag?

Inte snygg, stark och glad men det här är ju faktiskt också jag,

Maria Pepparkornsöga.

 

 

Och så kommer frågan, hur ser jag på andra när de ligger i sängen och är sjuka som jag?

Hur ser jag på dem som inte ens kan säga: Det här är inte jag.

 

 

Tar fram boken: Sånger från äldreomsorgen

 

av Ragnar Thoursie, en äldre man som visar att det finns så mycket mer än vad vi ser,

innanför en människas skal. 

 

Jag läser hans dikter som visar vad som finns innanför våra skal.

 

 

 Undrar ni kanske vad infektionsläkaren sa?

Han satte sig ned och pratade, inte till mig utan in till mig

och med sina fem fingrar visade han det som motsvarade mina fem sjukdomsdagar, inte mycket av ett helt liv.

Nu var det tålamod vi skulle ha för att tarmen skulle få läka, bli åter igen stark och inte förstöras för all framtid av antibiotika, som jag inte skulle ha.

Helt plötsligt sa jag: Nej absolut inte antibiotika vill jag ha.

För inte ville jag äventyra min tarms hälsa.

Min tarm som var den som har sett till att jag har förutsättningar till att vara snygg, stark och glad.

Tålamod, det bästa ordet jag kunde få. Tålamod att finna mitt jag.