exsisto

Jag är din mantel

Du är kvar i livet
Går genom dagarna som almanackan kallar 1,2,3
Du skriver och läser, räknar dagar som får följe av orden före och efter









Minnena smyger upp
straxt och snabbt, precis bakom dig
Följer dig som en skugga
inte otäckt, bara följsamt med




En lukt, en fläkt, en suck
en skymt av något välbekant
En känsla eller någon i din syn, kanske mig?


Du behöver inte vända dig om, för att se det som varit
Du kan se, du kan höra, du kan känna
utan att ha ögon i nacken
Du vet ändå att allt i, är jag med dig


När du känner saknaden i sorgen
lägger den sig som en mantel runt dina axlar
Inte för att göra dig tung
Inte för att göra det outhärdligt
Utan för att värma dig
med alla minnen, det som en gång var



I värmen från manteln växer du
likt den pelargon som får känna på de hårda nyporna
Du kommer att förvåna både dig själv och andra
Du kan blomma!



Och från stammen, den nu stadiga och starka
kommer skotten som ingen behöver stjäla,
det är bara be och få
Ibland kommer gåvan utan orden: hjälp mig så

En stickling av något välbekant,
en gemensam känsla,
 en bit av ett stort sammanhang
kan göra varje livstrött blomma, att kämpa på

Upp mot ljuset och få livsrum
Blir starkare av minnen som varit
och i drömmar om det som ska bli

Känn din mantel på dina axlar, låt den vara kvar
Känn värmen av dina minnen, låt dem vara kvar
Kvar för att få dig att blomma
Likt en livsbejakande pelargon
Plockad av livets hårda nypor
Låt din mantel ligga kvar
ligga kvar